STRÖMSBERGSKOLARNA
Norra uppland i det gamla vallonbruket Strömsberg kolas det varje år en kolmila på den gamla kolgården.
Tredje fredagen i augusti tänds hon på morgonen och kolningen brukar ta c:a 5 dygn. Att få sitta och vaka en mila när solen är på väg upp och man ser röken leta sig mellan träden, det är det bästa som finns. Efter allt arbete är det här gulddagarna på året.
Men hur började det hela?
Intill ångsågen i Strömsberg så finns det en kolgård som länge har stått öde. I början av 1900-talet anlades denna kolgård och här kolades material från sågen som inte kunde användas så som bakar etc. Som mest var det c:a 20 milor som var under uppbyggnad, kolades eller man höll på att riva ut. 1955 lades kolgården ner men den allra sista milan kolades 1958 på usel björkved och det mesta av kolet blev kvar. Nu lämnades kolgården åt sitt öde och naturen tog sakta över.
Våren 2004 blev kolgården intressant för två st. personer. De funderade om det inte gick att ordna en plats där man kunde bygga upp en kolningsplats och kola en mila. Personer i fråga var vi, Thomas Lindström och Lotta Lund. Vi fann vid kanten av kolgården en lugn glänta, tyvärr hade denna plats fått varit en soptipp under en kortare tid så det var fullt med glas, porslin och annat skrot som vi fick plocka bort.
Då vi hade funnit denna plats och frågat markägaren om lov så påbörjades ett hårt arbete. Ved skulle huggas, marken skulle röjas och jämnas till, stybb skulle skottas fram och redskap tillverkas. För att vi skulle veta vad vi gav oss in i så var vi med en natt i Tärnsjö och det gav bara mersmak.
Från slutet av juli fram till 10 september 2004 då milan skulle tändas var det i stort sett dagligt arbete med något men det var spännande och roligt fast det var hårt slit att få göra något så speciellt. Det fanns kråkor som kraxade och inte trodde på det hela men vi visste att vi skulle klara av detta.
Och så var det äntligen dags, den stunden vi hade väntat på hade kommit, att få sätta fyr på våran första mila och kolningsdoften skulle återigen få sprida sin vällukt över bruket. Nog trilskandes hon lite, för se vad vi var för ena kolare men vi klarade av det hela och Herbert Jansson, den nu bortgångne gamle kolaren från Leufsta bruk kom dagligen och tittade till oss. Han tyckte vi skötte oss bra och många sköna historier kunde han.
Nog var det nervös hur det skulle gå men det hela gick bra och efter hon hade kolat ut fick hon stå en månad för avsvalning innan kolets revs ut.
Nu när vi visste att vi klarade av det plus att det gav mersmak så bestämde vi att detta skulle bli en årlig tradition, tredje fredagen i augusti kl. 09.00 tänds hon och på lördagen är det Strömsbergsdagen med kolbullar på kolgården.
Varför gör vi detta?
Vi vill visa hur en gammal kolningsplats såg ut och hur man kolar då dessa kunskaper är på väg att försvinna. En kolares liv var inte enkelt utan det var ett hårt slit.
Under de år vi har nu hållit på har vi fått uppleva en del saker som gör att man tror på kolarnas berättelser om Skogsfrun och andra varsel, första milan vi körde så hade vi en kolugn som vi hade satt fyr på lördagen. På kvällen så tittar Thomas till den att allt är ok och går sedan in i kojan. Strax därefter hoppar det en stor groda in i kojan och Thomas förstår att nu var det något lurt på gång och går ut. Då står kolugnen i ljusa låga, det hade blivit stopp i skorstenen så det var bara att släcka ner den. Själv låg jag och sov och vaknade av att något stort och blött hamnade i mitt ansikte som inte var så trevligt. Thomas hörde ett vrål ifrån kojan, sen kom jag utfarandes. Det var skogsfrun som hade tagit paddans skepnad för att tala om det som skedde och hon såg till att även väcka upp mig så jag kunde hjälpa till. Detta har gjort att vi är extra uppmärksamma på alla grodor och paddor som dyker upp när vi sysslar med kolningen, för då är det skogsfrun som tittar till oss.
Vi har också varit med om när det har knackat på dörren flera gånger och då är det bara att gå ut och se vad det är för fel.
Själv har jag, Lotta, arbetat på en fäbodvall många år och en gång så skulle vi åka och hämta tegel på en nedlagd fäbodställe. Det var ett vackert ställe, högt belägget, men vad vi inte gjorde det var att fråga Skogsfrun (eller Kerstin som hon heter i Rättvik) om lov att ta teglet . Det vart en förtätad stämning, man kunde känna att någon hade blivit arg, mannen i sällskapet frågade om vi inte hörde näverluren. Då sa jag att nu går vi härifrån, men vi gick inte, vi sprang! Vi hade retat Henne och nu var hon arg, då hon rår över allt levande i skogen försökte hon med alla medel hindra vår färd till bilen. Själv höll jag på att fastna i trädrot som stack upp. Vi slängde in oss i bilen och med en rivstart åkte vi därifrån. Fäboden var inte längre lika vacker. Så reta aldrig Skogsfrun!