KOLFAKTA

Vad är kol? Träkol är ett poröst svart material som framställs genom upphettning trä i en syrefattig miljö, en process som kallas pyrolys eller torrdestillation. Träkol är numera förknippat genom mysiga grillkvällar en varm sommarkväll, men förr var det en viktig del i järnindustrin. 
Från sen höst till tidig vår kunde man känna lukten av milrök från skogarna runt bruken. På vintervägarna kunde man höra hästarnas bjällror på sin väg till bruken med fyllda kolryssar med kol, kol som såg till att järnmalmen smälte i masugnen och stångjärnet i smedjan kunde smidas.
På senare tid fanns det även kolgårdar som man kolade året runt på. Materialet till milorna på kolgårdarna kunde vara sågavfall som bakar men även grenar, toppar och stubbar.
 
Men från trädet i skogen till färdigt kol är det en lång process som börjar tidigt på våren då man högg i skogen, till hösten då det skulle resas in i en mila.
Man kolade på hösten/vintern då brandrisken var som lägst och de som sysslade med kolning var oftast bönder och under hösten/vintern var den lugnaste perioden under året för dem. Skulle man kola och leverera till järnbruket fick det endast vara barrved då lövved innehåller fosfor och det gör järnet sprött.

Men hur går det till att få trä till kol? Varje kolare har sitt sätt arbeta på som de tycker passar dem men grundprincipen är den samma.

Veden som huggs under våren är oftast ungskogsgallring, undertryckta träd som huggs ner så bättre träd får mer växyta. Man randbarkar  för underlätta torkningen och reser in dem i kolvedsres. Kolvedsres har många olika namn beroende var i landet man bor, kors, klyp, klyk eller klipp är några namn.   
Vad är ett kolvedsres? Ur Hildings Bergströms bok, Handbok för kolare står det;  För att underlätta vid lufttorkningen lägges resen så att kolvedens grovändar komma i korset, som vilar på en sten eller dylikt. Vedens toppändar skall i bottenparet vara isärlagda i ungefär 60 graders vinkel och de övriga toppändarna i tur och ordning utanför dessa. Res lägges i allmänhet i 1,0 till 1,2 meters höjd. Linjen genom slanornas skärningspunkt skall vara vinkelrätt mot den understa slanan. Höjden i reset mätes i korset från underkant av nedersta slanan, vinkelrätt mot denna, till överkant av översta slanan, alltså ej lodrätt.

När hösten närmar sig är det dags att se över kolningsplatsen. Använder man samma plats år till år är det inte så mycket som behövs göras, man skottar av kol/milbotten från stybb, stybb är en blandning mellan jord och krossat kol som man täcker över milan vid kolningen, man får vara försiktigt så man inte förstör den brandskorpa som bildats på milbotten som gör att botten fri från tjuvdrag. Ska man börja kola på ett nytt ställe blir det ett digert arbete som helst ska vara klart året innan man kolar så botten hinner sätta sig. Då ska marken göras ren från stenar och stubbar, all gräs, mossa etc. röjs av och lämnar en öppen yta med jord, nu ska marken packas så den blir tät, om den är porös lägger man på lera eller annat material som tätar marken, är marken blöt försöker man dränera för att få det torrt.
När milbotten är ren från stybb m.m. är det dags att sätta upp ett stöd i mitten som man lutar

milveden mot.  Här är det lite olika hur man har lärt sig, vi har en s.k. hjärtstock med en riktstång så man ser vad mitten är vid inresningen. I övre delen av hjärtstocken borras två hål som är vinklade mot varandra. I dessa två hål slås
två kilar  in och mellan dessa två sitter en tredje kil så det bildar en triangel. Denna triangel bildar tändtrumman och är den öppning  man tänder milan med.
Att använda saker som innehåller järn som spik, ståltråd m.m. gör milan bångstyrig och arg! Bara naturmaterial från början till slut!
Det finns många olika sätt att göra det här stödet på och många olika namn. Några andra namn är bordstake, kung, bopåle m.m.
Efter man har satt fast hjärtstocken är det dags att göra den träbrygga veden står på och gör att  luften kan strömma fritt fram till den del som håller på att kolas. Från mitten och ut läggs bottenvasar, grova stockar som kan vara okolade bitar från förra kolningen och ovanpå dessa läggs rosten, tunnare ved som läggs i ett visst mönster runt milan ovanpå bottenvasarna. Som det står i Handbok för kolare: Genom rosten blir kolaren herre över sin mila, utan rosten är han dess slav.
När rosten är lagd en bit kan man påbörja inresningen av milan. Närmast tändtrumman reser man in den tunnaste och torraste veden för att milan ska tända bra och kolningen komma igång fort. Den grövsta veden som är svårkolat placeras halvvägs in mot centrum och den klenaste närmast centrum och längst ut. Man får inte blanda grovt och klent bredvid varandra för det kan göra att det blir frät (frät= hålrum som bildas i milan p.g.a. felaktig inresning, otät kolbotten m.m.) , och bränder kan uppstå. Veden reses in med grovändan neråt och toppändan noggrant riktad på riktstången. En slarvig inresning kan göra att milan vrider sig vid kolningen och faller isär och kan göra att hela kolningen går om intet.  Det är viktigt att resa in så det blir tätt mellan veden och att det inte blir allt för stora hål, detta kan skapa bekymmer vid kolningen så som tjuvdrag och frät. Det är också viktigt att hålla milan rund vid inresningen, det är lätt hänt då man reser in att hon vill bli fyrkantig eller oval. En noggrann inresning ger en snäll mila och god skörd!

Då milan är inrest ska yttersidan hålla 60 graders lutning inåt, ett enkelt sätt att kontrollera detta är att ställa sig vid milan med ena foten mot yttersidan och sträcka ut armen, kan man då nudda milan med fingerspetsarna är lutningen bra.
Det sista man gör innan det är dags att täcka milan är att runda av toppen, s.k. kulla henne.  Man kapar av uppstickande vedändar och fyller tomrum med småved.
En sak att tänka, om man gör en mila under 5 m³ bör inte längden på veden vara högre än 1 meter, upp till 20 m³ inte högre än 1,5 meter. Är veden för hög och milan liten faller milan inte efter som den ska.
När milan är kullad är det dags att för risning och stybbning; I Handbok för kolare står det:  Sedan milan blivit "vedredd" täckes den för att hindra luftens fria tillträde. Oftast pålägges först en undertäckning, t.ex. granris, mossa, ljung och lövris, ormbunkar e.d. Denna undertäckning har till uppgift att hindra den yttre täckningen, stybben, att nedrasa i milan. Till undertäckning används helst granris. För ristagning fällas granar, vilka ur skogsvårdssynpunkt böra avlägnas ur skogsbeståndet. Riset bör ej tagas från på tillväxt stående träd.
Risningen sker tunt utefter milans sidor, tjockare vid brynet och tjockast på kullen, där riset lägges så tjockt , att veden ej kännes, när man går på milan. Närmast foten och 30 cm. uppåt erfodras ej risning.
Efter man risat milan är det dags att stybba henne. För att inte stybb ska ramla ner i tändtrumman täcks den med lämpligt material som plåtbit eller kluvna vedbitar.
Vi arbetar nedifrån och upp, när stybben inte kommer högre upp sätts en blockrad upp och så fortsätter det tills hela milan är stybbad.
Så är det äntligen dags att tända henne, här finns det olika sätt att göra det på, det finns centrumtändning, tändning vid foten, vid brynet etc., allt efter mila och kolare. Men det viktigast är att få igång kolningen. Vid skorstensmilan så börjar man först att tända spisen så man får ett drag inne i milan, ett antal lufthål öppnas upp runt milan  s.k. fotrymningar, man öppnar också upp tändtrumman. Efter en stund är det då dags att tända en mindre eld uppe på kullen som sedan nedsläpps i tändtrumman. När en ordentlig glödbädd har bildats på botten av tändtrumman släpper man ned  lagom med ved och packar med fyllstången och man täcker igen tändtrumman. Med jämna mellanrum öppnar man upp och fyller på med ved tills kolningen har kommit igång. När man märker att milan går själv släcker man ner spisen.
Med skorsten så går milan fortare och det blir mindre risk att milan slår då gasen brinner upp i skorstenen, men hon kan slå ändå. Slutar hon ryka så får man vara beredd för då kan hon hosta till.
Kör man på det gamla viset med rökhål så har gasen ingenstans att ta vägen och då hon slår kan hon skaka av sig all täckning och då gäller det att vara snabb att skotta på stybben igen så hon inte tar eld. Men inge ont som har gott med sig, när milan slår skakas veden om i milan och hon blir tätare. Men varför slår hon? Innan milan har blivit fotvarm, d.v.s. att veden ända ut i milfoten blivit uppvärmd inträffar milans svettning. Detta beror på vedens avgående vattenånga  kondenseras på det kalla veden och den ej ännu uppvärmda stybbtäcket . Därigenom blir den gas som alstras i milan fri från vattenånga och, då den blandas med i milan inkommande luft, mycket explosivt. Detta brukar inträffa under de första dygnen.
När milan har kommit igång brukar hon sköta sig själv om hon är på bra humör (ingen mila är lik den andra). Nu är det en lugn period, man klubbar milan för att hålla stybbtäcket tät och för att få kolet att falla efter och lägga sig tätare.  Man ska inte driva milan för hårt, går hon för hårt så blir kolet sprött och utbytet dåligt. En lugn kolning ger en bra skörd och fint kol! Milans rök talar om vad som händer i milan, tunn rök så är det frät i milan, går den för hårt bli röken gulaktig men då kan det även brinna någonstans i milan. Det ska alltid finnas rejält med fyllved om det skulle uppstå frät i milan, det ska också finnas ordentligt med täckmaterial och stybb för ev. olyckor.
Arbetet på milan måste ske med stor försiktighet, använd bräder att gå på men var ändå beredd om något inträffar. Frät är luriga saker och många kolare har förolyckats eller blivit svårt skadade då de har trampat igenom. Med hjälp av milspettet kan man kontrollera hur milan går och även upptäcka tomrum inne i milan, frät, med milspettet ser man också hur kolningen går.
Hur länge hon går beror det på hur stor milan är, våran som brukar vara kring 20 m³  tänder vi på fredagsmorgon och brukar kola ut under  tisdagen.

När hon börjar gå ut kan man se i fotrymningarna, när man ser glöd eller eld är det dags att stänga den och öppna en ny på sidan om och så håller man på runt  hela milan. När milan är utkolad så täpper man till all hål och låter milan svalna av. Vid utrivningen finns det två sätt, endera varmrivning eller  dämning, Vid varmrivning så river man milan några dagar efter kolningen, kolet är då fortfarande  varmt och kan fatta eld då det får syre, då gäller det att vara snabb och doppa kolen i en hink med vatten, släng aldrig vatten på kolet för det blir då förstört. Skulle kolet fatta eld är det då bättre att slänga stybb på för att släcka elden. Det här kräver att man har ett vaket öga så inte skörden blir förstörd.
Vid dämning vattnar man på milan ordentligt och klappar milan så den blir riktigt tät, detta upprepar man i några dagar tills man ser att milan verkar kall. Vi gör på det här viset för det känns lugnare då hon är kall vid utrivningen, men det krävs att finns vatten att tillgå. 
Att riva ut en mila är det smutsigaste man kan tänka sig, man är svart ända in på skinnet som sitter i veckor efteråt.  Med hjälp av kolkrok bryts kolet loss från kullen först för att sedan arbeta sig ner till botten. Okolade bitar läggs åt sidan för att sedan kolas om in brandstöt eller in i nästa mila, är det rutten ved med i milan får man hålla ett extra öga, rutten ved gör kolet svårsläckt. När hela milan är utriven och kolet ligger utspridd och är kallt är det dags att packa in kolet i kolboden eller säckar.
Av det som är okolat kan man nu göra en brandstöt, en mindre mila gjord på okolat ved, kallas också för brandpuk och fant, den del som är minst okolad vänds uppåt, man täcker över med ris och stybb och sedan gör man som med en vanlig mila.
När kolningsplatsen är städad och kolet packat är det en stund av lugn och ro innan det är dags att börja om igen.